Måste väggen kunna andas?
om väggar som andas och deras historia
Redan för länge sedan byggdes hus med väggar som både kunde och skulle andas. Denna typ av väggar blev inledningen på en period med ett hälsosammare och mögelfritt inomhusklimat.
Teori vs praktik
Väggar som andades har sitt ursprung i mitten av 1800-talet från ett experiment utfört av den erkände hygienisten Max von Pettenkofer. Pettenkofer upptäckte att han kunde blåsa ut ett ljus genom en tegelsten med hjälp av ett förseglat ventilationsrör. Av detta experiment drog han slutsatsen att porösa väggmaterial skulle tillåta luftväxling mellan en byggnads interiör och exteriör, vilket i sin tur skulle bidra till rening av inomhusluften.
Men Pettenkofer glömde att ta med en sak i beräkningen. När han blåste ut ljuset genererades ett avsevärt övertryck på tegelstenens ena sida, vilket kunde leda till att luften forcerades genom tegelstenens struktur. Under normala förhållanden finns emellertid ingen sådan tryckskillnad på byggnadens ytterskal. Inte ens vindlasten vid kraftiga stormar kan transportera luften genom en intakt yttervägg. Det är faktiskt så att väggar av murverk och gips är lika lufttäta som betong- eller prefabväggar.
Oberoende av om isoleringen är för yttervägg eller innervägg kan den inte förhindra luftväxling. Om luftväxling inte förekommer kan den inte reduceras, och inte ens ett lufttätt lager som installeras under isoleringen kan ändra luftväxlingen från rummet.
Ventilation av inomhusutrymmen
Inomhusutrymmen måste ventileras. Å ena sidan måste frånluften ersättas med syrerik luft, å andra sidan måste fukten i rummet avlägsnas. Men detta uppstår inte av någon mystisk, fysikalisk process i väggen. Det krävs att kontrollerad luftväxling upprättas – antingen genom normal, kortvarig öppning av fönster eller med hjälp av ett centralt ventilationssystem eller med ett ventilationssystem för rummet i fråga.
Å ena sidan ger kontrollerad ventilation hög kvalitet för inomhusluften, å andra sidan säkerställer isoleringen varma väggar från vilka fukt inte kan kondensera och bilda grogrund för mögel. Interaktionen av dessa två faktorer ger ett behagligt och hälsosamt inomhusklimat. En oisolerad vägg skulle bli kall, orsaka avsevärd energiförlust och utgöra en permanent risk för mögel.
När fukt avlägsnas genom väggar brukar man säga att huset andas. Detta är faktiskt sant (beroende av vilka material som används) men det påverkar inte fuktbalansen i rummet. Diffusion, vilket är en gradvis penetrering av vattenånga in i byggnadsmaterial, kan inte avlägsna mer än 2 % av fukten. 98 % avlägsnas genom att rummet vädras. Och i praktiken spelar inte ens de 2 % någon roll.
Mycket viktigare här är att puts gips, kalk eller lera kan binda fukt i kristallin form och – vid behov – frigöra den igen till inomhusluften om denna är för torr. De så kallade ”fukttopparna” reduceras.
Ett extrakt från den tyska DIN 4108
från 1969
”Väggar fungerar inte så att de andas och förnyar luften inomhus, men av hygieniska och byggnadstekniska anledningar önskar man en viss kapacitet för absorbering av vattenånga inuti väggarna. Vanligt interiört gips, gipsskiva och liknande uppfyller detta önskemål (buffring).
För att förhindra att vattenångan som absorberas av detta lager transporteras till mer djupt liggande lager i byggnaden kan det krävas att en diffusionsspärr installeras. Detta gäller särskilt för väggar som består av flera lager, till exempel gipsväggar med stålreglar. Den luftfuktighet som absorberas under fukttoppar frigörs till inomhusluften igen under torra perioder. Detta underlättas genom ventilering av rummet (att fönster öppnas, ventilationskanaler installeras och liknande).” DIN 4108-1969
Slutsats
Men denna typ av väggar som andas används inte längre – energioptimerade byggnader kräver en lufttät klimatskärm. När det gäller lufttäthet har FOAMGLAS®-isolering visat sig vara det perfekta isoleringsmaterialet som inte behöver kompletteras med någon ytterligare luftspärr.
